julbord på brännlands wärdshus
Haha först och främst. Wärdshus. Flippat att strunta fullständigt i vårt svenska språk och go all americano!!!
Spela roll, där spenderadej ag i alla fall första advent (läs: idag). Jag och min kära familj spontanåkte på julbord efter mycket tjat om att de bara åker med jobbet och att vi (läs: jag och victor) aldrig får följa. Vi backade i kön ett flertal gånger och allt var frid och fröjd. Bord i bord satt ett stort sällskap som stojade och hade det himlarns trevligt. Runt efterrättstid, några snapsar senare, klinkade någon på sitt glas och drog igång ett tal. Talet var ganska bra, eller, typ, "fantastiskt att vi gör det här, höjdpunkten i år, vi har haft våra upp och nedgångar i år blablabla...", ett vanligt tal. Grejen var den att hela salen med flera andra sällskap tystades ner av detta tal, all fokus låg på talaren. Jag kände ba men måste vi vara tysta eller vadå??? När han var klar och fick en massa applåder (jag råkade applådera utan att tänka på det) klinkade på samma gång en annan dam som drog igång ett sämre tal, typ "jag ska säga ett, två, tre eller fyra eller hur många ord det nu blir *skrattpaus, ytterst tyst*" och säger tillslut att de ska ha en tyst minut för någon arbetskamrat som gått bort tidigare i år. Detta blev lite för mycket för lilla jag, jag tyckte allt bara blev så komiskt, det slutade ju med att hela wärdshuset höll en tyst minut för denna okända döda främling.
JAG SJÄLV HÖLL PÅ ATT DÖ. Jag trodde att mina kinder skulle spricka då jag höll för både mun och näsa för att inte börja gapflabba. Det var nog den längsta minuten i mitt liv.
Spela roll, där spenderadej ag i alla fall första advent (läs: idag). Jag och min kära familj spontanåkte på julbord efter mycket tjat om att de bara åker med jobbet och att vi (läs: jag och victor) aldrig får följa. Vi backade i kön ett flertal gånger och allt var frid och fröjd. Bord i bord satt ett stort sällskap som stojade och hade det himlarns trevligt. Runt efterrättstid, några snapsar senare, klinkade någon på sitt glas och drog igång ett tal. Talet var ganska bra, eller, typ, "fantastiskt att vi gör det här, höjdpunkten i år, vi har haft våra upp och nedgångar i år blablabla...", ett vanligt tal. Grejen var den att hela salen med flera andra sällskap tystades ner av detta tal, all fokus låg på talaren. Jag kände ba men måste vi vara tysta eller vadå??? När han var klar och fick en massa applåder (jag råkade applådera utan att tänka på det) klinkade på samma gång en annan dam som drog igång ett sämre tal, typ "jag ska säga ett, två, tre eller fyra eller hur många ord det nu blir *skrattpaus, ytterst tyst*" och säger tillslut att de ska ha en tyst minut för någon arbetskamrat som gått bort tidigare i år. Detta blev lite för mycket för lilla jag, jag tyckte allt bara blev så komiskt, det slutade ju med att hela wärdshuset höll en tyst minut för denna okända döda främling.
JAG SJÄLV HÖLL PÅ ATT DÖ. Jag trodde att mina kinder skulle spricka då jag höll för både mun och näsa för att inte börja gapflabba. Det var nog den längsta minuten i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
